Jag kanske reagerar helt fel på allt som händer runt omkring mig. Man kan faktiskt inte veta hur man reagerar förens det är ens egen tur att gå igenom alla barns mardröm.
Jag vet, att jag gör det svårt för mig själv och för dom jag bor med just nu. Jag stänger i princip alla ute, förutom någon enstaka människa som ger mig den känslan att jag kan öppna mig för dom. Att jag kan prata om tiden framöver, att jag kan ha rödsprängda ögon och att jag kan prata om allt. Om alla förändringar, alla dagar det kommer va extra jobbigt och ja om allt.
Det jag är rädd för, är att jag tvingas välja. Att jag tvingas välja sida jag vill vara på, varken eller. Ingen vill bli tvingad till det. Jag kommer få två helt olika hem, helt ofrivilligt.
Jag vet inte vad jag ska säga, för det blir inge bättre. Det blir inge bättre med tiden, eller jo men då måste jag tänka så jävla långt framåt. Och just nu, just i den sitts jag sitter i nu, kan jag inte det.
Mina dagar består av funderingar om nästan allt. Nätterna likaså.
Jag längtar liksom nästan till skolan, där mina tankar är historia, matte och spanska verb. Där jag inte hinner tänka på allt annat som händer.
Jag försöker spela stark, glad och att mina bekymmer är min lugg, för det hjälper inte att gråta eller att be om att tiden ska spolas tillbaka. Men det är inte alls så, när man kommer till den verkliga verkligheten.
I den verkligheten är min långa lugg ingenting, inte heller no:provet jag har snart eller att mina skor är leriga.

Men kanske vill jag bara vara i den verkligheten där dom stora bekymmren är dagens klädval. För just nu finns det ingenting. Och jag vill inte höra det jag tvingas höra och jag vill inte se det jag tvingas se.
Som sagt, alla barns mardröm. När fan ska jag vakna upp ur skiten?

Jag är helt totalt tom.