måste våga tro

Ibland behöver alla en push i baken för att må lite bättre. Jag har en längre tid varit helt lost. Jag har inte tyckt att någonting har varit speciellt roligt och allt har varit som en pina att göra.
Jag har känt mig oduglig och hopplös och det har resulterat till att jag har utan att tänka på det, fallit in i en dvala. Det har varit kallt där, kallt och tråkigt. Och jag gillar varken att ha tråkigt eller att frysa, så det faktum att jag inte har trivts, är ju ganska självklart.

Jag vet inte vad det beror på, kanske för att året som jag lämnade bakom mig har varit det tungaste i mitt liv. Jag var inte värd att gå igenom allting som jag fick gå igenom det föregående året. Många tyckte det var svårt att veta hur de skulle bete sig, andra tyckte det var hårt att se mig fejkskratta. Jag själv, insåg nog inte hur jag själv egentligen mådde förens jag hamnade i Karlstad. Där jag fick tid, en massa tid att tänka. Och det var den där förbannade tiden som fick mig att falla in i någon slags verklighet som såg ut på ett sätt jag fasade för att leva i förut. Och jag vill fortfarande inte leva i en verklighet och en vardag som ser likadan ut varje dag.
Kanske beror det på att det har varit en grå och trist höst helt enkelt.

Men nu, plötsligt så känns allting så mycket mer hoppfullt. Jag fick den där pushen som jag behövde, inte en gång utan flera gånger. Och det är ju så skönt, att känna att allting blir mycket gladare. Jag har ju ingenting att klaga på right? Och jag har framförallt ingenting jag vill klaga på, för jag gör ju det jag verkligen vill nu.
Och jag gör det med de personerna jag vill göra det med.

Det var inte meningen att skriva en hel uppsats, men jag saknar liksom att skriva. Jag saknar liksom mig själv, så på något sätt måste jag hitta tillbaka och detta är väl en bra början tycker jag. Ja det tycker jag fan det.

den branta vägen upp som stärker mig



Vi har alla svackor, de där neråtgångarna som svider och värker. Det känns som hålet grävs längre och längre ner och man tänker, att snart bär det uppåt. Snart täcks hålet igen och man kan börja le igen.
Ja, hålet täcks igen, inom en viss tid.. Man måste bara ha den där jävla tålamoden. Och man måste hitta sin tröst i det hela, i det svartvita och i det som gör så fruktansvärt ont. Saker gör ont, väldigt ont vissa gånger.
Och man får gråta, man får skrika och man får gräva ner sig. Men man får inte fastna i de sakerna. För då kommer man aldrig uppåt. Man måste sträcka på sig och hitta sina sätt att läka sig själv. Sy ihop de sår som har rivits upp. För alla sår läker. Och för varje sår man får, ju starkare blir man.
Jag har haft ont, det har svidit många gånger och svedan kommer ibland tillbaka, men nu kan jag fan sträcka på mig. Sträcka på mig och se mig själv som stark. Tack vare mig själv och tack vare mina sår som jag sakta ha fått sytt ihop.

För saker gör ont ibland. Förbannat jävla ont också.

om det vi lever för

Jag läser kärleksbloggar, kärlekstexter, dikter och letar ständigt efter nya kärleksfilmer. Jag blir berörd av någonting som inte har någonting med mig själv att göra. Kärlek kan se så olika ut, men det är samma känsla. Det är varmt, det är pirrigt, det är känslosamt och det är vackert.
Jag saknar inte kärleken, jag söker inte efter den eller strävar för att den ska komma. Den kommer när den kommer och jag har inte alls bråttom. För kärleken finns i luften, att vara omkring människor som man känner tillit mot, människor som bryr sig, människor som inte behöver anstränga sig för att spegla ut sin personlighet. Dom ger mig kärlek. Och jag tänker inte vara ledsen, orolig och besvärad över någonting jag inte har. Utan jag ska vara glad för det jag har.
Som sagt, den där kärleken till en annan människa, den som strålar upp ens dagar, den man älskar varenda liten del av, den man ler för, den man då tror man lever för - den kärleken kommer.
Jag älskar att se på kärleksfilmer, för där är precis allt perfekt. Där finns inga problem, där är varje dag som att sväva på moln och det är känslosamt och jag blir alltid så berörd. För det är ju så fint.
Det är så fint att hålla kärleken i liv genom brev och trots att två människor lever hundratals mil ifrån varandra men ändå kan älska varenda del av varandra. Det är så fint att man skulle kunna offra sitt eget liv, för någon annans. Det är så fint och jag blir så tårögd av att läsa alla fina texter.
Det är ju det fina i kärleken som är fint. Och det är ju det alla människor i hela världen älskar och lever för. Och det är ju det som är doftljuset i det mörka. Därför har jag all tid att vänta på det.


I'm going to the stronger



Är det någonting jag har lärt mig under denna förbannade höst som har varit är det att leva för dagen. Det låter jättefjantigt och övermoget att leva efter det. Men jag har aldrig mått såhär som jag har mått under hösten, varje dag har varit ett mysterium. Jag har vaknat och funderat "hmm, kommer det bli en dag då jag kan skratta och må bättre eller ska det bli en dyster och grå dag precis som dagarna innan?". Allting som kan hända har i princip hänt. Tråkigt nog. Och de dagar jag har mått som bäst, då har jag verkligen skuttat fram.
Man förlorar vissa delar i sitt liv ibland, människor förändras och försvinner. That's it.
Tiden förändrar saker och det är jobbigt givetvis.. Allt som har hänt under den senaste tiden har tagit på mig, det har gnagit sig in i min kropp. Jag har varit ut balans ett tag, har haft jättenära till tårar och varit så jävla svag. Det ser jag nu. Och det är jag fortfarande. Men jag måste lära mig leva efter det jag har just nu, jag får må piss, jag får ta smällar och jag får skrika. Men jag måste fortfarande leva efter min tillvaro som den är just precis nu.
Jag skiter i hur länge det tar att klättra upp för stegen - mot det lilla lyckliga. Men jag ska upp och dit kommer jag också komma. Some day.

Och jag är redo att vänta.

förlåt för att jag inte har sagt förlåt

Ibland gör man saker man inte borde, man bara gör och tänker sen. Man väljer fel vägar och man ångrar sig. Man säger fel saker och man ångrar sig. Man väljer parti och sida och det visar sen, att man gjorde fel och man ångrar sig. Man kan älta i princip hur länge som helst och man går runt med en jävla klump i magen som skriker och värker. Alla gör misstag, alla gör fel någongång. Det är en del av livet, ingen är felfri.
Jag har tänkt mycket på det där, med att göra fel. Att det kanske inte är så dumt, för jag tror, att för varje misstag och fel man gör så växer man som person. Man blir allt starkare och starkare.
Men jag tror även att man inte bara ska se de fel man gör hela tiden, utan tänka på det man faktiskt gör riktigt bra. Annars sitter man där, med täcket överdraget i ett mörkt rum och funderar på vad i helvete det är för fel på sig själv. Och kanske borde man fråga sig själv vissa gånger vad man håller på med, iallafall såna som jag. Jag måste alltid ställa frågan till mig själv, vad jag håller på med. Men det är bara så, att jag liksom alla andra gör fel.
Men för varje snesteg jag tar, desto självsäkrare blir jag. Konstigt nog. Alla har bristningar, antingen kan man välja att hantera dom på fel sätt, eller så kan man helt enkelt acceptera dom jävlarna. För liksom, dom fina sidorna är ju så mycket bättre och väger mer.
Jag ska acceptera dom där bristningarna, felen och snestegen jag tar och så är det bara att önska att jag kan gå runt och sjunga just idag är jag stark, just idag mår jag bra vareviga dag.


chacha bloggääään



Är det inte konstigt detta med bloggar? Jättemånga har bloggar, dom kan handla om princip allt. Vissa vill förmedla ett budskap, vissa vill visa upp sina såkallade outfits, vissa vill visa vad man har ätit till mat, endel har nog även bloggen som ett tidsfördriv, lite som en dagbok kanske och kanske även som ett hjälpmedel när man går igenom något tufft.
Min blogg är en blandning av allt, den är inte inriktad på något speciellt utan den bara är. Jag älskar att blogga konstigt nog, den är någonting jag lägger ner ganska mycket tid på och det roligaste av allt är att såpass många läser det jag skriver. Ibland tänker jag på hur extremt konstigt det är, att runt omkring 90 stycken olika personer klickar in sig till min blogg, dagligen. Och sen tänker jag även på hur jävla roligt det är att ni följer den.
Ni läser liksom om mitt liv, vad jag gör för att hålla mig sysselsatt, vad jag går igenom och vad jag vill.

Nej fyfan vad detta är kul.

jag hatar detta

Mitt självförtroende är ungefär på noll, min självkänsla ungefär lika det också. Jag vet inte vad detta beror på, jag brukar gå ifrån skolan med en känsla att jag har fått till den perfekta frisyren, att min sminkning blev perfekt för den framhävde mina ögon, att jag älskade mina långa ben, min päronformiga kropp för det kändes kvinnligt.
När jag går från skolan numera, hatar jag mitt hår, jag hatar att min mage sticker ut och jag hatar mina ben. Känner mig jätteäcklig och jag känner inte för att ha jeans.
Att ta hål i naveln är en grej som det har börjats med inom min kompiskrets och ja det är fint. Fia vill att vi ska ta, ja det vore något. Men just nu, äcklar jag mig själv och orkar inte se en pärla hänga ner för magen på mig.
Jättehemskt. Man har såna här perioder, I know men såhär hemskt har det inte varit någonsin.
Jag behöver egentligen bara en bekräftelse som jag inte har fått på ett tag, jag behöver dom där orden, jag behöver stryrka till att gå vidare och jag behöver den där starka känslan jag hade förut med en person som bara poff (!) försvann innan jag ens hann blinka. Jag har liksom vant mig vid att andas utan din hjälp.



I need power, I need air and answers. Så nu går jag ut och springer bort den där äckliga känslan eller vad det nu är. Hej.

hårt

Tomt.
Överallt.
Lampor, galgar, täcken, bord, tomt sminkskåp, tom säng och ingen du.
Borta.


Jag hade en tuff morgon, det var dags då och allt blev så verkligt helt plötsligt. Det fanns ingen återvändo liksom, det är idag, idag allt börjar på nytt. Och jag är så jävla o-redo jag kan bli.
Det finns bara en plattång nu, den andra är i ett helt annat hus. Jag är van att det finns två. Kajalpennan jag brukar använda finns inte i sminkskåpet längre. Den är också i ett helt annat hus. Mammis parfym, som jag brukar sno för att lukta mamma, finns inte där, där den brukar stå. I ett annat hus. Inte här.
Sakerna som jag är van ska finnas, finns inte här längre. Du finns inte här längre.
Jag är som sagt så jävla o-redo för allt som väntas. Det är tomt.


För tomt.



jag måste blunda och bli stark

Jag kanske reagerar helt fel på allt som händer runt omkring mig. Man kan faktiskt inte veta hur man reagerar förens det är ens egen tur att gå igenom alla barns mardröm.
Jag vet, att jag gör det svårt för mig själv och för dom jag bor med just nu. Jag stänger i princip alla ute, förutom någon enstaka människa som ger mig den känslan att jag kan öppna mig för dom. Att jag kan prata om tiden framöver, att jag kan ha rödsprängda ögon och att jag kan prata om allt. Om alla förändringar, alla dagar det kommer va extra jobbigt och ja om allt.
Det jag är rädd för, är att jag tvingas välja. Att jag tvingas välja sida jag vill vara på, varken eller. Ingen vill bli tvingad till det. Jag kommer få två helt olika hem, helt ofrivilligt.
Jag vet inte vad jag ska säga, för det blir inge bättre. Det blir inge bättre med tiden, eller jo men då måste jag tänka så jävla långt framåt. Och just nu, just i den sitts jag sitter i nu, kan jag inte det.
Mina dagar består av funderingar om nästan allt. Nätterna likaså.
Jag längtar liksom nästan till skolan, där mina tankar är historia, matte och spanska verb. Där jag inte hinner tänka på allt annat som händer.
Jag försöker spela stark, glad och att mina bekymmer är min lugg, för det hjälper inte att gråta eller att be om att tiden ska spolas tillbaka. Men det är inte alls så, när man kommer till den verkliga verkligheten.
I den verkligheten är min långa lugg ingenting, inte heller no:provet jag har snart eller att mina skor är leriga.

Men kanske vill jag bara vara i den verkligheten där dom stora bekymmren är dagens klädval. För just nu finns det ingenting. Och jag vill inte höra det jag tvingas höra och jag vill inte se det jag tvingas se.
Som sagt, alla barns mardröm. När fan ska jag vakna upp ur skiten?

Jag är helt totalt tom.

keep walking amanda.



Jag har haft den jobbigaste skoldagen i hela mitt liv idag, jag har aldrig någonsin känt mig så vilsen, ledsen och jag har aldrig känt samma smärta som jag känner nu. Och jag har aldrig haft så nära till tårar som idag. Och jag vet inte heller hur många gånger den ömma punkten träffades. Och det värsta är att det kommer bli såhär så många fler dagar och i en sån lång tid. Jag ser inte slutet någonstans.
Jag vet inte vad jag ska skriva, jag vet inte vad jag ska göra och jag vet inte vad jag ska säga. För just nu gör allting så jävla ont.

Men jag måste säga till mig själv att allt blir bra igen, jag måste se det ljusa någonstans men ingenstans hittar jag ljuset. Och jag kan säga att jag längtar till den dag då jag ser det.
Jag klagade på att min tillvaro var svartvitt förut, nu är det inte en enda färg ska jag säga er. Och då, när det var färgglatt, då kunde jag inte ser det. Då hade jag nästan allt man kunde begära, men jag ville ha mer.
Nej.

Och i alla jävla tårar, tankar och funderingar så är det fan bara en person jag tänker på.

jajonejnä

Låten jag har lyssnat konstant på i timmar



Varje litet minne bryter ner mig. Jag ser inte de som något fint, utan något som varje dag påminner mig om skiten som långsamt kvävde mig och mina känslor.. Då, för stunden var det fint och jag snackade om lycka var eviga minut. Jag var lite som en ängel som svävade bland molnen och jag trodde att jag skulle få stanna där uppe, inte för evigt givetvis men för en lång tid.
Men med dig finns inget som heter lång tid. Där finns inget vi. Eller, det fanns inget vi.
Att jag inte kan se minnena som något fint längre är tråkigt, dumt och det gör lite ont. För då, betydde de allt. Men jag hoppas, för min egen skull att det sakta ändrar sig. Att jag ser det som var fint som fint och att jag glömmer bort det andra. Det andra, som kvävde mig, som kvävde oss.
Men vareviga dag säger jag till mig själv att det var tur att det inte fanns något vi och någon lång tid för dig.

För jag är så jävla mycket bättre än dig. And I'm the hero of the night.



stay with me honey



Dagens åh ge mig: Det måste nog vara något fint, vadsomhelst bara det är fint.
Dagens herregud vad tänker jag? :o : När jag tänkte att jag vill att skolan ska börja så att man får rutiner, träffa kompisar och att det händer nått..
Dagens konstigaste: Att jag inte grät till Revolutionary Road.. Hur många gånger har jag nämnt det filmen? Jag kan inte ens stava till namnet, så jag måste googla varje gång.
Dagens lilla wow! : När jag tog mig tid att skriva ut min 23 sidors långa sommarlov och snöra ihop alla sidor och göra en framsida. Det är nämligen så att jag har skrivit dagbok hela sommaren och nu är det ju snart slut, så nu skrev jag ut det. Wow.
Dagens vill: Mycket, alldeles för mycket.
Dagens låt: Ha-ha jag har hittat tillbaka till Fairytale Gone Bad. Gillar texten, låten och allt.
Dagens blogg: Min egen såklart, den är alltid min favorit eftersom det jag själv som väljer vad jag ska skriva och då skriver jag ju det jag själv skulle vilja läsa. Hängde ni med? Men bra jobbat.

Dagens bästa: Önskade att jag kunde skriva mig själv, fast det kan jag inte. Så det får nog bli älskade spotify som alltid får mig på lite bättre humör.


aj nu igen.

Man ska aldrig gråta över någon som aldrig skulle gråta över dig.
Just därför gråter jag.
För att du inte skulle göra samma sak.
Jag hatar känslan,
känslan att inte veta.
För jag vet ingenting.
Jag vet inte om du blir varm när du ser mitt namn i mobilen,
jag vet inte om du har mig i bakhuvudet hela tiden,
jag vet inte om du ryser till när du hör mitt namn,
jag vet inte om du skrattar till när du tänker tillbaka.
Men jag vet att jag blir varm när jag ser ditt namn i mobilen,
jag vet att jag har dig i bakhuvudet hela tiden,
jag vet att jag ryser när jag hör ditt namn
och jag vet att jag skrattar när jag tänker tillbaka.




Jag.väntar.bara.på.smällen.som.kommer.snart.


amanda skriveeeeer

Du kom liksom från ingenstans.
Från ingenstans med någonting.
Någonting jag inte kommer bort från.
Jag är fast. Fast i någonting jag inte kommer loss från.
Någonting jag tycker om.
Jag visste ingenting om dig, ingenting.
Sen fick du mig bara att le.
Le och vara osäker.
Men jag kände någonting fortfarande,
trots det där osäkra.
Så jag gick mot din famn den där kvällen.
Den kvällen som allt förvandlades till något fint.
Iallafall för mig och sen dess är du där.
Inom mig.
Och jag hatar att inte längre få se ditt namn i mobilen,
när jag minst anar det.
Det som lyste upp mina dagar.
Att jag var din favvo och att du var min.
Bara min.
Jag känner inte likadant nu längre,
som de dagarna i början av juli.
För mig är du mer än en sommarkänsla,
du är mitt ljus i det kommande höstmörkret.
Och det gör så jävla ont att veta,
att jag inte är ditt doftljus i det mörka.
För du är fortfarande min favvo.
Och min R.

Du kom från ingenstans med någonting,
som jag sitter fast i.
Kommer inte loss.
Lämna mig inte.





RSS 2.0