Jag läser kärleksbloggar, kärlekstexter, dikter och letar ständigt efter nya kärleksfilmer. Jag blir berörd av någonting som inte har någonting med mig själv att göra. Kärlek kan se så olika ut, men det är samma känsla. Det är varmt, det är pirrigt, det är känslosamt och det är vackert.
Jag saknar inte kärleken, jag söker inte efter den eller strävar för att den ska komma. Den kommer när den kommer och jag har inte alls bråttom. För kärleken finns i luften, att vara omkring människor som man känner tillit mot, människor som bryr sig, människor som inte behöver anstränga sig för att spegla ut sin personlighet. Dom ger mig kärlek. Och jag tänker inte vara ledsen, orolig och besvärad över någonting jag inte har. Utan jag ska vara glad för det jag har.
Som sagt, den där kärleken till en annan människa, den som strålar upp ens dagar, den man älskar varenda liten del av, den man ler för, den man då tror man lever för - den kärleken kommer.
Jag älskar att se på kärleksfilmer, för där är precis allt perfekt. Där finns inga problem, där är varje dag som att sväva på moln och det är känslosamt och jag blir alltid så berörd. För det är ju så fint.
Det är så fint att hålla kärleken i liv genom brev och trots att två människor lever hundratals mil ifrån varandra men ändå kan älska varenda del av varandra. Det är så fint att man skulle kunna offra sitt eget liv, för någon annans. Det är så fint och jag blir så tårögd av att läsa alla fina texter.
Det är ju det fina i kärleken som är fint. Och det är ju det alla människor i hela världen älskar och lever för. Och det är ju det som är doftljuset i det mörka. Därför har jag all tid att vänta på det.