Men den vägen, den vägen man går när man förlorade det dyrbaraste man då hade, den gör så ont. Det är branta backar varje dag, hela dagen, varje minut. Och man går med en ryggsäck full med stenar, varje steg gör så jäkla ont. Men som sagt, av erfarenhet så vet jag att det släpper en sten lite då och då och nerförsbackarna anländer. Och då blir det lättare. Herregud jag vet ju det där. Men det är fortfarande så hårt att se den där vägen. För man vet ju aldrig när stenarna börjar släppa. Man vet ju bara Att dom gör det tillslut. Och det är en vacker dag. När man kan andas igen. 

Så jag tror att man ibland måste våga att förlora. Vi alla måste våga det, för att vinna något som är bättre. Man ska inte nöja sig. För det bästa ska det bästa ha helt enkelt. Och det är något jag tycker ni ska tänka på alla ni fina guldkorn.