Häromdagen hörde jag en pt här i vår lilla by säga "alltså det där med långpromenader kan ni skippa, det ger ingenting". Jag tror inte jag kunde dölja min frustration när jag hörde det. Nej, jag får inte magrutor och världens squatsröv av det, men det är väl förfan bättre än ingenting? Jag får frisk luft, jag förbränner och jag mår bra av det. Så det ger väl en massa kan jag tycka. 

Det är liksom inte konstigt att tjejer får ätstörningar. Att de inte kan äta en Gorbys med samvete, att de alla dagar i veckan måste förbränna dubbelt så mycket än vad de stoppar i sig. 

Jag har själv varit helt sjuk när det gällde träning, välmående, mat och allt det där. Det är många år sen nu och jag är så jäkla glad att jag hann komma ur det innan det tog över mig helt. Jag var 172cm och vägde 54 kilo, det är sjukt många kilo mindre än vad jag väger nu, men jag mår så himla mycket bättre nu än då. Jag minns att jag tänkte "om jag springer så ligger jag på minus, då kan jag äta om jag vill det, men om jag inte springer eller tränar så ligger jag på plus och om jag äter då, är det plusplus." Hör ni vad sjukt? Det är inte friskt överhuvudtaget. Men det är ju så, att man väljer själv att börja träna och äta mindre, men efter ett tag är det inte en själv som tänker, för klokare än så är jag ju. 

Det är därför jag mår lite illa av allt det här, det här med att inte kunna äta det man känner för, det här att alltid jämföra sig själv med alla andra. Nu ska ni inte tro att jag vill att ni ska bli soffpotatisar, för nej det mår jag också illa av. Däremot vill jag att ni ska träna för att ni mår BRA av det, äta det ni vill för att ni mår BRA av det. Och man kan ju faktiskt äta en pizza ibland, för att må bra av det också, men inte varje dag helt klart, inte hälsosamt någonstans. Men det är inte ett dugg hälsosamt att tacka nej till allting heller, vi lever bara en gång ni vet. 

Så, jag gillar verkligen att gå långpromenader. Och nej jag får ingen megafit kropp av det, men jag mår bra av det and thats it. Tack för mig.