Erica säger titt som tätt att jag tillhör den typen av människor som svarar lite kaxigt ifall någon säger något som inte passar mig. Lite som en mini Gunvald Larsson liksom. Jag har svårt för sånt, senast i helgen körde jag en onykter gubbe som sa "kunde du ha valt en guppigare väg hem kanske?!" Jag var så nära så nära att stanna bilen och be honom gå ur bilen och sedan gå hem istället, fasen jag körde honom hem, han slapp gå och hela Torsby är ett stort jäkla fartgupp så Nej, jag kunde inte ta en mindre guppigare väg hem. Men, det gjorde jag inte. 

Samma sak så säger jag inte "sluta fråga hur jag mår, jag mår braaaa okej!" 

Jag är inte korkad, jag vet att folk frågar för att vara artiga och för att dom i vissa fall bryr sig. Men jag säger till mig själv varje dag att jag mår bra. Det är okej att vara ledsen, men jag vill inte vara det. 

För jag mår bra, eller åtminstone helt okej. Det finns fortfarande dagar då jag verkligen har svårt att skratta. Och det finns dagar då jag tänker på honom mer än vad jag tänker på annat. Men jag klarar liksom av det. Jag klarar det utan att bryta sönder allt jag har försökt att bygga ihop tillbaka. Men jag klarar att motivera mig själv, klarar att somna på kvällarna utan att sakna, jag klarar att tänka att jag är värd bättre. För jag vet att jag är det. Och jag tänker varje dag att det blev bra trots allt, det var bra att det blev såhär. Och jag tar in mormors kloka ord " man ska inte binda ihop sig när man är så ung, du har så mycket att göra och det gör du bäst själv". 

Och det är sant. Jag behöver vara själv, för jag hatar att vara själv och jag måste lära mig att kunna vara det. Jag behöver kunna lära mig somna själv på nätterna utan att någon håller om mig. Jag behöver ha tid till att göra det jag vill, utan någon bredvid mig. Jag behöver det, för jag har knappt varit själv på 4 år. 

Konstiga inlägg på denna blogg är dock ingenting som har fattats under de 4 åren.