det var en fin tid det där










världens känsligaste människa lägger sig i en säng på norrstrand med en kaffekopp bredvid sig, musik i öronen och en turban på huvudet. Och tänker på allting som får henne att le och gråta samtidigt. Jag hatar att vara glad och ledsen samtidigt, jag hatar att inte veta någonting om någonting. Ni hör själva, jag är dum i huvudet och så jävla förvirrad.
Kommentarer
Trackback