då hade vi två helt olika liv, vi levde dom och hade varandra lite av sidan av. Fast ändå var vi så nära, vi visste att vi hade varandra - men ingenting var förgivet. Vi tog varken varandra eller vårt förhållande förgivet. 

Vi var tillsammans på ett helt annat stadium och sätt än vi är idag. Idag är vi en. Idag bara vet vi att vi har varandra, vi behöver aldrig någonsin tvivla på varandra. För vi är en. 

Jag kan ibland tycka att jag är lite väl beroende av henrik, jag måste liksom somna bredvid honom och vakna upp på samma sätt som alla andra dagar, annars sticker det till i magen. Jag måste liksom ha den där kontakten med honom ständigt, men jag vill också vara mig. Någonstans tappade jag bort mig själv lite. 

Så hösten kanske är en ypperlig start för det, med henrik alltså bredvid mig givetvis. Ni får inte tro något annat.