Att titta igenom sin egen blogg är motiverande, läskigt, nostalgiskt och en gnutta ironiskt. För ett år sen var jag en halvgalen blond tönt som var så äckligt naiv. Det är jag än idag, fast på ett bra sätt. Jag ger människor en chans till, men bara rätt människor. Det är det som är skillnaden, för vissa människor är så instängda i sig själva och lever på alla andras sunda förnuft, andras samvete. Och det gör mig så jävla arg och så jävla äcklad av mig själv, att jag gav människor chanser, som de absolut inte var värda.

Nog om det. Vad kär jag är förresten. Jag blir så himla himla otroligt kär när jag kollar igenom mitt arkiv, kär i mig själv framförallt. Jag är otroligt stark, jag är stolt över mig själv, stolt över vilken människa jag har blivit idag. Trots alla hårda dagar, de som inte hade någon alls hänsyn över i vilket skick mitt psyke var. Dagarna och händelserna fortsatte jävlas ändå. Och så var det med den saken. Och nu sitter jag ju här och är jävligt kär i mig själv. Och det är ju underbart och förbannat härligt.