Jag förstår inte, om man verkligen trivs med sitt umgänge och med det man gör tillsammans, varför låter man det rinna bort? Varför låter man det bara blir minnen kvar att leva på?
När jag ser på dessa bilder blir jag glad, får tillbakablickar och får samtidigt ett obehag i magen och tänker, det var det förflutna och det kommer aldrig återvända. Allt det där fina vi hade med varandra, det vill jag ha tillbaka.
Jag saknar den vänskapen som jag hade med en massa tjejer, och jag saknar gemenskapen. Visstvisst det är skitkul att ha flyttat och gått vidare men jag vill fortfarande uppleva alla de där skratten och galenskaperna vi gjorde.

Så tjejer, nu får vi dra fingrarna ut våra stumpirumpor och umgås och inte låta allt förbli minnen. Bra.