Blickar tillbaka i dagboksdokumenten, då allt var helt. Vi alla var tillsammans, även om det kanske inte var så helt som vi ville. Men vi var tillsammans. Vissa stunder vill jag spola tillbaka tiden, flyga igenom de svåra månaderna och tillbaka. Men då var jag ingen, jag var ingen då. En osäker, vek och kall amanda.
Jag borde vara världens lyckligaste tjej just nu. Och vissa stunder är jag det, på toppen. Vid toppen av stegen som vi klättrar uppför. Alla pusselbitar är på plats, utom en. Den största pusselbiten i mitt liv, finns inte där. Den är tom.

Och jag saknar den sista pusselbiten så förbannat jävla mycket. Är inte hel utan den, snälla. Ge mig den sista pusselbiten som kommer få mig att flyga.