Eftersom Amanda fortfarande inte har något internet sköter jag bloggandet nu. Hon sa åt mig att skriva om hur jag och hon är när vi är med varandra, och varför vi är just fia&carle.

Vi kan ses som fullkomligt normala bland folk, men skenet kan bedra. Om folk såg oss eller hörde oss när vi är ensamma skulle nog ingen, seriöst, ingen vara med oss igen. Vi är helt sjuka. Och innan jag kände Amanda trodde jag inte det om henne, men hon är totalt jävla galen i sin, eller nej, vår ensamhet. Vi kan knappt sova över hos varandra. Det slutar med att vi somnar runt tre-fyra efter att ha skrattat åt det mesta, pratat om oviktiga men för oss intressanta saker, och efter att jag har läst någon typ av barnsaga för Amanda. Sist blev det klassiska tomtesagor. Det är inge bra, speciellt inte på veckodagar då vi måste gå upp runt sju. Vi har även fått nån slags idé om att man absolut inte får säga godnatt, för då somnar man aldrig.

Hon skrev precis via sms att hon föddes till en soffpruttare, vilket får henne att framstå som lite weird. Det är hon, men det betyder inte att ni ska undvika att sitta i samma soffa som henne. Jag har nämligen suttit i samma soffa många gånger, ingen olycka skedd än så länge.

Sen har Amanda berättat för mig en av anledningarna till varför hon älskar mig. För att hon vet att även om hon skulle ställa till det på något sätt, eller gå tillbaka till en kille jag tycker är det största svinet i världshistorien så skulle jag vara lika ledsen för hennes skull, även om jag hade varnat henne för honom redan innan. Och att vi båda vet att det inte spelar någon roll vad klockan är, vart vi befinner oss eller hur många mil hemifrån vi är, så kan vi alltid höra av oss till varandra.
Sen att veta att hon skulle göra samma saker för mig som jag skulle göra för henne gör det hela ännu bättre!
Det är allt det här, och massa annat som gör att vi är dom vi är, i detta fallet, Fia&Carle.