Egentligen är detta morgondagens ämne, men eftersom jag bytte lite så skriver jag om detta idag. Och, jag tänker inte skriva om något pojkvän eller något sånt. För jag tycker inte den kärleken var ett dugg fin när jag tänker efter, utan jag ser det bara som idiotiskt och dumt. Så nej ikke.

Därför ska jag skriva om något som var väldigt betydelsefullt för mig som liten och var nog helt ärligt min första kärlek. (förutom alla snygga äldre killar som man kikade in i förskolan)

Det är min docka, det är en baby born och hon hette Maja. Ja hon var tjej, men min bästa vän. Hon liksom bara fanns där för mig, hela tiden. Och som jag kanske har berättat så kunde jag bara säga några enstaka bokstäver tydligt när jag var liten, i princip ingen förstod vad lilla jag sa. Men min docka gjorde.

Jag älskade att ta på henne kläder, helst fleecedräkten hon hade fått av min farmor, den var rosa med några rutor på byxorna. Den hade en matchande mössa och jag minns hur stolt jag var över den där dockan. Hon hade även på sig sina matchande strumpor och än idag får jag ett leende när jag ser på dom strumporna.

Det var jag och lilla Maja mot världen, hon sket liksom i att jag sa "aajaa" istället för "maja". Det gjorde inte henne någonting och hon förstod vad jag menade.

Jag kunde låsa in mig med henne och prata om allt jag tänkte och så var hon ju såklart min lilla bebis och jag var mamman. Jag var världens gulligaste mamma tyckte jag själv och jag hade världens sötaste dotter.

Min första kärlek, my one and only lilla docka. Så mycket bättre.