Att lägga sig runt ett, halv två på natten och sen sova till halv ett, ett. Det brukar inte vara min grej, det har det aldrig varit. Men jodå, nu har jag vänt på dygnet och ååååh vad skönt det är. Det är så sjukt lugnt på natten, sitta uppe helt ensam och inte behöva prata eller nått. Det är så ljuvligt.
Det är nästan det bästa på sommaren, eller ja, alla lov förresten. Nä, nu vill jag göra nått, åh jag hatar att vara rastlös. Finns inge värre och nu bär jag på någon slags "jag-måste-ta-vara-på-dagarna-nu-när-sommaren-snart-är-slut-ångest".

Blööööp. Hatar den ångesten, så ut med dig Amanda. Gör nått.