När jag var i Stockholm, såg jag ett äldre par på stan. De var nog över 75 år. Tanten var väldigt fin och hade stora örhängen, stora solbrillor & riktigt snygga kläder. Mannen hade en fin kavaj och en basker. De gick hand i hand trots att tanten - kan man skriva tant utan att det ska menas negativt? jag kan skriva kvinna, det låter bättre. gick med rullator.
Kvinnan gick med rullator och gick väldigt dåligt. Trots detta gick de hand i hand och verkade som nykära.
De tittade på varandra och skrattade. Mannen hjälpte kvinnan i trappan och han verkade vara en underbar man.
Jag kan inte sluta tänka på detta.
Jag tror säkert att de har varit gifta jättelänge. Tänk att man kan känna kärlek till en människa i så många år.
Att man ser positiva saker till varandra, trots att man  säkert haft det jobbigt någon gång.
Men om man verkligen har hittat sin eviga kärlek. Då överlever man allt.
Man överlever otroghet, bråk och alla andra kriser som hör till livet. Att man känner en person så väl, att en person vet så mycket om en själv.
Kärlek är lustigt. Jag ska aldrig gifta mig, om jag inte har hittat min eviga kärlek.
Varför jag skriver detta om kvinnan och mannen är att man kan ha en extrem kärlek till en människa. Att man gör allt för den.
Min farmor och farfar var såna människor som levde tillsammans i så många år.
Innan farmor gick bort firade de guldbröllop, vilket menas med att man har varit gifta i 50 år. De hade säkert gått igenom
massa saker tillsammans. Massa bra men också massa jobbiga och svåra saker.

Att man 365 dagar om året oftast är tillsammans, i samma hus och sitter framför matbordet och tittar på varandra.
I 50 år. Det blir många dagar man lagar mat tillsammans, många dagar man tittar varandra i ögonen. Och det är många dagar man ger varandra kärlek. Jag tycker det är otroligt att man kan känna så mycket för en människa så många dagar. Att man aldrig känner något annat än kärlek. Man har nog somsagt brister. Men man har nog alltid kärlek till den personen, vad som än händer finns det kärlek mellan de två personerna. Det är så otroligt.
Att man ser något speciellt till en person, trots att man inte såg ut samma som för 50 år sen. Den dagen man träffades, den dagen man skapade sitt liv och det dagen som allt hände. Man följer ju en annans persons liv, man ser hur den utvecklas ifrån ung till gammal.
Man vet exakt var deras ömma punkt är. Vart man inte ska peta, för då utlöses ett bråk. Man vet allt.
Man vet vad man ska säga för att få en att skratta. Man känner personen så väl.
Jag undrar om man vet när man träffar en männska att man kanske kommer leva hela sitt liv med den personen.
Känner man det när man träffas? Känner man att man ska skaffa barn, gifta sig och leva sitt liv tillsammans?
Jag har ingen aning.
När man säger Ja till en person i kyrkan, då borde man väl förstå att man säger Ja till så mycket mer än bara ett Ja.
Man låter en människa få komma in i ens liv och hjärta, man ger personen tillstånd till massa saker. Man ger en tillstånd till ens eget hjärta, att man ger en tillstånd till ens kärlek.
Man ger personen nyckeln till sin liv och hjärta
Det borde man veta om man säger Ja. Man säger ju inte Ja till att gifta sig för att bara få gifta sig. Det måste ju vara äkta.
Man måste ju känna saker till den människa. Speciella saker. Saker man inte kan beskriva med ord.
Saker som bara de gifta kan beskriva. Att vara gift är stort. Väldigt stort.
Jag vill gifta mig, men då ska jag känna personen så mycket att jag vet alla ens svagheter och inte bara hans bra sidor.
Så jag inte gifter mig med en felfri människa som förvandlas till ett monster.
Ingen människa är felfri, ingen människa har inte fått några svagheter, alla har svagheter och de borde man känna till. Man kan respektera ens svagheter och ens ömma punkt. Bara man vet hur man ska hantera de.
För ingen är felfri. Ingen.
Om man vet allt detta kanske man lever tillsammans 50 år senare. Vem vet?

Nyckeln till ens hjärta kostar. Den är inte gratis.