Jag vet inte. Är jag rädd för att säga till mig själv att jag måste ge mig in i verkligheten?
Att jag inte kan tro att allt är så enkelt. Att jag måste kämpa. Kämpa för allt. Jag kommer aldrig få något gratis.
Jag måste förstå att jag måste göra allt. Göra allt för betygen, kompisarna, träningen, bowlingen & kärleken.
Min kropp kommer aldrig lämna själen och gå ut på promenad. JAG måste ut på promenad. Jag måste gå med mina egna steg. JAG måste kämpa för ett mvg. Ingen annan kan göra det åt mig. Jag har ångest.
Så därför lyssnar jag på deppiga låtar, men ibland kommer en låt som gör mig glad, som gör att kroppen mår bra.
Jag vill att min kropp & själ ska skratta. Inte gråta. Jag tror att den gråter ibland.
Jag har egentligen inte så mycket att vara orolig över.  Jag har inga större problem. Jag ska kämpa för betygen. Kämpa för kropp & själ & jag ska kämpa för träningen & bowlingen.
Allt detta är mitt mål. Att min kropp & själ ska skratta av lycka, att Jag ska skratta av lycka. Kanske kommer den. Lyckan alltså.
Imorgon, på fredag eller om någon månad. Den kommer iallafall.
Jag är till hälften lycklig nu. Kommer jag någonsin vara helt lycklig? Kommer jag någonsin inte ha något bekymmer inom mig? Det ska bli intressant att se. Jag ska vänta somsagt, för den kommer. Lugn Amanda.
Jag tror att jag har lite ångest över att jag ska spela individuell tävling på söndag.
Nervös & jag har stora krav på mig. Hopplöst.
Nu trycker jag på tangenterna utan att jag ens märker hur långt inlägget blir, igen.
Men jag säger inte förlåt. För jag skriver ner allt jag tänker & idag verkar det vara en heldel.