Jag kikar runt på lite bloggar nu när Julia sover. Jag har inte hunnit med det nu när Julia är här. Fast bloggarna kan vänta, men visst kan det vara lite tråkigt att man inte har läst de på 5 dagar. Men inläggen finns kvar, så det gör mig ingenting.
Endel bloggar är så fina och så välskrivna att jag saknar att läsa dom när jag inte har tid, att missa en liten del av deras liv. Så nu sitter jag och njuter när jag läser att något bra har hänt dom. En tjejs blogg som jag har följt i någon vecka är otroligt kul att läsa, dock är hon anonym. Hon är 15 år och väntar tvillingar. Åh, vad jag tycker att hon är stark.
De starka människorna som skriver, de är bäst att läsa.
Jag tycker inte om när man klagar och i varje inlägg. I många inlägg jag har skrivit har jag klagat.
Men det står jag för, jag har dåliga dagar. Då allt känns skit. Då det känns som ingen tycker om mig, då jag är ledsen och nere. Men jag skriver inte jättelånga inlägg om all skit som är i världen.
Man kan klaga om små saker. Att det kommer snö i maj, att det regnar på ens födelsedag, eller att man missade tåget.
Men det är ingen idè allt att sitta och klaga över sitt liv. Att man skulle vilja ha en annan familj. Man kan inte få en ny familj. Familjen kommer alltid vara ens familj, även om man bestämmer sig för att lämna den. Alltid kommer de att vara ens mamma. Hon som tjatar, hon som bryr sig alldeles för mycket och hon som inte ger en tillåtelse att gå på fest.
Det är ingen idè att säga att man vill byta mamma, för det första vill man oftast inte byta mamma och för det andra kommer hon alltid vara ens mamma. Även om hon skulle dö.
Så att klaga över hur sitt liv i helhet är ingen idè, man får det inte bättre om man inte gör det bättre.
Då får man väl ta tar i saker. Man får väl se saker som positiva istället för negativa. Man får ta vad man har och vara nöjd med det.
Visst, att drömma sig bort, det kan man göra. Men man man behöver verkligen inte klaga över sitt liv.
Vissa människors bloggar som jag läser klagar. De klagar över maten och över hur fotbollsträningen var jobbig. De klagar över det mesta. Trots detta fortsätter jag och läsa, i hopp om att de ska någon dag skriva att något bra har hänt.
Att de kanske har blivit jättepositiva. Och att de kanske tillochmed har slutat att tycka synd om sig själv.
De har det inte så dåligt, tänk om de kunde förstå det.
Man kan inte byta ut sitt liv. Man kan bara göra det bättre genom att vara en bättre människa.

Och det blir inge bättre över att klaga.