I ärlighetens namn är jag helt slut. Jag och min kropp behöver ha lov, vi behöver sova och vi behöver slippa oroa oss för saker. Som permanentrullning som jag inte klarade idag heller, tårarna liksom brann bakom ögonlocken för jag var så arg. Men nu, nu tar jag lov. Och nu ska jag hem till torsby i 11 dagar. Som jag har längtat.
Nu hoppas jag på att våren och solen även finns där.

Ha-ha. Ibland förvånas jag över mig själv. Jag förundras också över det faktum att jag svänger så otroligt snabbt i humör när någonting inte blir som jag önskar.
Jag kan vara på toppenhumör och känner själv hur min mun i minsta form har frusit fast i ett tillstånd. Sen så kommer en liten motgång och jag förvandlas till världens bitterfitta. Och då krävs det endel för att jag ska komma tillbaka till det tillståndet jag var en sekund innan. Men sån är jag. Och nej, jag ska inte byta p-piller eller någonting sånt och nej, det beror inte på tonåren heller. Utan jag föddes sån helt enkelt.

Sen har jag ju mina fina sidor också. Hehhehe. Är ju en riktigt hejare på att slösa pengar.

Att sova till två på en onsdag är väl ingenting jag är van, men det är heller ingenting jag klagar över. Att mamma har hälsat på är heller ingenting jag är van, men är heller ingenting jag klagar över. Det var sååå mysigt och sååå gott med tacotallrik på Söta Grodan.
Och nu har min trötthet tagit över mig återigen och ska nu krypa ner i pyjamasen och må gött.

Vår startpunkt var på kartan ingenstans. Vi hade ingenting i ryggsäcken utan vi hade enbart någon slags vilja och något slags hopp som fick oss att fortsätta trampa. Vi ville bägge två hitta hem.

Vi gick igenom allt. Vi började igenom Sahara, där stegen vi tog var korta men livsviktiga. De var heta och det brann till av varje litet steg, varje litet steg närmare varandra vi kom.
Vi gick igenom djungeln, det färgglada då ryggsäcken fylldes med tillit och kärlek. Vi hamnade sen i det oroliga och livfarliga, tilliten tappade vi längs vägen och vi tvingades stå med varsitt gevär av högsta kvalitè för att skydda vår medpartner. Ingen fick komma nära.
Vi gick igenom det iskalla som gjorde att hoppet ur ryggsäcken minskade succesivt. Vi båda hade viljan kvar och vi båda hade kärleken kvar i ytterfacket av den där ryggsäcken som hade gått igenom allt. Vindar, stormar, solsken och regn. Men ryggsäcken är hel och det är vi likaså. Vi är hela.
Vi fick medvind påväg till det som vi tillslut hittade, hem. Och där är vi nu. Även om vi vore 1000 mil ifrån varandra så är vi fortfarande hemma, vi vet att vi är hemma vart vi än befinner oss.

Vår ryggsäck kommer aldrig gå sönder. Trots vindarna och stormarna.

Ha-ha min föregående matvecka. + Kesella och kiwi.

Idag har vi haft prov under varje lektion, det borde inte vara tillåtet. Och så har jag varit sådär äckligt trött idag, somnade nästan gåendes och det slår väl iallafall rekorden eller? I vilket fall som helst har jag fått mediciner för detta nu så snart flyger jag fram istället.
Annars då? Det är måndag, jag är ganska glad trots allt. Har en hel säsong av ljuvliga O.C att titta på, Kesellan står i kylskåpet, jag är ledig på onsdag, mamma kommer hit även då och nästa vecka har vi lov! Så allt är väl helt okej.

Ja, jag är medveten om min frånvaro. Jag har liksom inte suttit bakom en dator på flera dagar och det har varit så otroligt gött. Denna helgen har varit bra, jag behövde en såndär supertoppenälsklingsbra-helg.
Min kropp är sådär genomfrysen efter ett par timmar på skotern med min älskling. Vi gick upp klockan 09.00 imorse och började dagen med tacos. Nu har jag dock en hel del plugg att sätta mig med, men fasen det kan jag stå ut med.

De ynka minuterna jag får umgås med henrik varje dag förändrar mitt humör från botten till toppen. Det kanske var detta som behövdes? Jag uppskattar varje liten minut jag får skratta med honom och bara prata och gnälla över allting. Så nu är jag jätteglad, jätteglad över att ha honom och jätteglad över att jag har Kesella och kiwi hemma nu.

Fick även svar på mina blodprover idag och jisses. Inte konstigt att Amanda Carle har varit lika social som ett lik de senaste 5 månaderna, jag hade nämligen järnbrist. Så nu jävlar amanda, är det du som börjar äta riktigt mat och inte äter sju kiwis till middag. Bra, nu ser du till och skärper dig. Skitunge.

Det var väl ingen som missade att det var allahjärtansdag igår va? Bra för guds skull. Jag och min fina firade både det och våran hela 9 månaders dag. Vi åt gott och bara mådde som man ska, dock var jag väl inte den romantiskaste när jag somnade runt 22.00 men jaja.
It was great.

Det luktar vanilj i rummet, sängen är obäddad och lakanet ligger ihoprullat längst ner i sängen. Det lyser tre Ikealjus på bordet som gör att rummet blir varmare. Och så sitter Amanda Carle i soffan. Soffan som är full med en massa skit. Amanda har en saker som hon måste ta tag i. Hennes disk står fortfarande i rummet, hennes svenskauppgift har fortfarande inte skickats iväg och hon måste verkligen ta tag i den fula dammråttan som ligger på golvet och glor på henne retsamt.
Men hon struntar i alla måsten idag och hon är så värd det. Hon är så värd att bara sitta och titta på hennes tre Ikealjus och titta på O.C, för idag mår hon bra. Idag ska hon bara få vara ynka 16.5 år. Inte en månad äldre. Hon är lycklig. Så lycklig. Och så vacker.

Måndagar är till för att bli hatade. Men just idag har allting känts så lätt, idag har dagen varit som en lördag. Jag har varit med mina gosesnosar Ems och Johanni. Och jag överträffade mig själv på engelskan och imorgon ska jag vara med min älskling. Så allting är väl väldigt bra just nu.
Ska dock sätta mig och skriva en väldigt arg och argumenterande text om abort som jag har 4 timmar på mig att lämna in. Men det är väl lugnt va.

Fan också, denna helgen har gått för snabbt och jag har inte känt någon myskänsla överhuvudtaget denna helg. Helgerna är min och henriks tid, men denna helg har varit allt annat än våran. Och det är tråkigt, för nu vet jag att det är vardag igen snart och vi kommer vara ifrån varandra.
Fast förvisso, det är allahjärtansdag och jag har endel plugg att göra under veckan, så det skitbra egentligen.
Annars har min helg varit helt okej, otroligt fint väder har det varit iallafall. Och jag suger på att blogga känner jag, så hejdå.

Har ni någonsin känt att man inte kan vara med en person men man kan heller inte vara utan den? Varje individ har en max antal chanser att utnyttja, men efter att chanserna är tagna då är de inte värda att få kärlek, de är inte värda ens tid.
Vi är så naiva, så naiva och lättlurade. Vi tror att människor förändras, men de sitter fast i samma urgröpna håla som de började. De är listiga och vi är dumma. Men frågan är om det är vi som är problemet, vi som är naiva,eller om det är de som offrar alla chanser som är fullkomligt hjärtlösa? Faktum är att jag tror inte att det är värt det, det är inte värt att falla från den blommiga toppen till den betonglikna gropen. Och sedan förtränga och acceptera, tills man ytterligare en gång är vid den blommiga toppen, tror man. Men tillslut blir den blommiga toppen endast konturer, den är genomskinlig och falsk. Och när man upptäcker det, finns det inte så mycket hopp.

Det är vi naiva, som är fullkomligt idiotiska och korkade.

Tänka sig, nyss hemkommen från skidbacken. Det har varit en härlig dag med bror och mammi, behövde det. Det härligaste med att vara ute en hel vinterdag är ju att komma hem och dricka varm choklad. Inget undantag idag heller. Det har varit en fin dag helt enkelt.

Ska ladda hem Gossip Girl och kanske försöka förstå vad det är med Gossip Girl som alla älskar. Yes bra, då vet ni va.

Det har varit en ganska bra vecka och framförallt så har den gått väldigt snabbt. Jag sitter just nu hos pappa och lyssnar på nostalgimusik och äter lite ur den godispåsen som är obligatorisk hemma hos pappa på fredagarna.
Imorgon ska jag åka slalom! Det ska bli otroligt roligt, älskar att åka slalom. Dock har jag inte stått på ett par sådana på några år. Så, det kan bli intressant.

Åh fan, det är söndag eftermiddag och jag börjar nu inse att det snart dags att åka tillbaka till Karlstaden. Helgen har varit bra. Jag och Henrik tvingas vara ifrån varandra på veckorna så helgerna tillsammans är så viktiga och så underbara. Vi har liksom sovit utan varandra cirka 10 gånger på 9 månader. Så allting har förändrats så mycket nu.

Imorgon ska jag och Camilla titta på en lägenhet, ska bli roligt. Ahja, hörs.

Okej, detta med att flytta hemifrån när man är 16 år är nog det roligaste men också jobbigaste jag har gjort. Man är bara 16 år när man är 16 år och jag, jag känner mig som 43 år ibland. Maten lagar liksom inte till sig själv, råvarorna hamnar inte i kylskåpet utan att jag handlar, tvätten blir inte tvättat. Allt det där måste man göra.
Mitt råd till er alla som ska välja gymnasium nu, eller redan har gjort skitsamma. Snälla, flytta inte bara för att komma iväg från Torsby. Jag vet, det är skittråkigt här men det finns så mycket fördelar med det också.
Och det är så mycket fördelar med att ha mamma och pappa hos sig varje dag.

Det är givetvis skitspännande att flytta och ta hand om sig själv, men det kan man göra när man blir äldre. Däremot om det finns en linje någon annanstans som ni brinner för, som ni verkligen verkligen vill in på. Då är det liksom skillnad, då råder jag er istället för att flytta.Ta den chansen att bli det ni vill bli. 
Skitsamma, tycker bara att den där teorin om att flytta enbart för flyttens skull är otroligt dumt faktiskt.
Gött vi säger så.

haha gjorde en tantfrisyr idag, fin va?