den branta vägen upp som stärker mig



Vi har alla svackor, de där neråtgångarna som svider och värker. Det känns som hålet grävs längre och längre ner och man tänker, att snart bär det uppåt. Snart täcks hålet igen och man kan börja le igen.
Ja, hålet täcks igen, inom en viss tid.. Man måste bara ha den där jävla tålamoden. Och man måste hitta sin tröst i det hela, i det svartvita och i det som gör så fruktansvärt ont. Saker gör ont, väldigt ont vissa gånger.
Och man får gråta, man får skrika och man får gräva ner sig. Men man får inte fastna i de sakerna. För då kommer man aldrig uppåt. Man måste sträcka på sig och hitta sina sätt att läka sig själv. Sy ihop de sår som har rivits upp. För alla sår läker. Och för varje sår man får, ju starkare blir man.
Jag har haft ont, det har svidit många gånger och svedan kommer ibland tillbaka, men nu kan jag fan sträcka på mig. Sträcka på mig och se mig själv som stark. Tack vare mig själv och tack vare mina sår som jag sakta ha fått sytt ihop.

För saker gör ont ibland. Förbannat jävla ont också.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0