Låten jag har lyssnat konstant på i timmar



Varje litet minne bryter ner mig. Jag ser inte de som något fint, utan något som varje dag påminner mig om skiten som långsamt kvävde mig och mina känslor.. Då, för stunden var det fint och jag snackade om lycka var eviga minut. Jag var lite som en ängel som svävade bland molnen och jag trodde att jag skulle få stanna där uppe, inte för evigt givetvis men för en lång tid.
Men med dig finns inget som heter lång tid. Där finns inget vi. Eller, det fanns inget vi.
Att jag inte kan se minnena som något fint längre är tråkigt, dumt och det gör lite ont. För då, betydde de allt. Men jag hoppas, för min egen skull att det sakta ändrar sig. Att jag ser det som var fint som fint och att jag glömmer bort det andra. Det andra, som kvävde mig, som kvävde oss.
Men vareviga dag säger jag till mig själv att det var tur att det inte fanns något vi och någon lång tid för dig.

För jag är så jävla mycket bättre än dig. And I'm the hero of the night.