Har ni någonsin känt att man inte kan vara med en person men man kan heller inte vara utan den? Varje individ har en max antal chanser att utnyttja, men efter att chanserna är tagna då är de inte värda att få kärlek, de är inte värda ens tid.
Vi är så naiva, så naiva och lättlurade. Vi tror att människor förändras, men de sitter fast i samma urgröpna håla som de började. De är listiga och vi är dumma. Men frågan är om det är vi som är problemet, vi som är naiva,eller om det är de som offrar alla chanser som är fullkomligt hjärtlösa? Faktum är att jag tror inte att det är värt det, det är inte värt att falla från den blommiga toppen till den betonglikna gropen. Och sedan förtränga och acceptera, tills man ytterligare en gång är vid den blommiga toppen, tror man. Men tillslut blir den blommiga toppen endast konturer, den är genomskinlig och falsk. Och när man upptäcker det, finns det inte så mycket hopp.

Det är vi naiva, som är fullkomligt idiotiska och korkade.