Vår startpunkt var på kartan ingenstans. Vi hade ingenting i ryggsäcken utan vi hade enbart någon slags vilja och något slags hopp som fick oss att fortsätta trampa. Vi ville bägge två hitta hem.

Vi gick igenom allt. Vi började igenom Sahara, där stegen vi tog var korta men livsviktiga. De var heta och det brann till av varje litet steg, varje litet steg närmare varandra vi kom.
Vi gick igenom djungeln, det färgglada då ryggsäcken fylldes med tillit och kärlek. Vi hamnade sen i det oroliga och livfarliga, tilliten tappade vi längs vägen och vi tvingades stå med varsitt gevär av högsta kvalitè för att skydda vår medpartner. Ingen fick komma nära.
Vi gick igenom det iskalla som gjorde att hoppet ur ryggsäcken minskade succesivt. Vi båda hade viljan kvar och vi båda hade kärleken kvar i ytterfacket av den där ryggsäcken som hade gått igenom allt. Vindar, stormar, solsken och regn. Men ryggsäcken är hel och det är vi likaså. Vi är hela.
Vi fick medvind påväg till det som vi tillslut hittade, hem. Och där är vi nu. Även om vi vore 1000 mil ifrån varandra så är vi fortfarande hemma, vi vet att vi är hemma vart vi än befinner oss.

Vår ryggsäck kommer aldrig gå sönder. Trots vindarna och stormarna.