När jag tänker så, så blir det lite lättare. Jag hatar när förhållanden tar slut, det är alltid alltid jobbigt på ett eller annat sätt. Även fast man inte har levt bland molnen, även fast det har slutat pirra och det var mer dåligt än bra. Trots det, så gör det alltid ont. Man har delat så mycket, man har så många minnen tillsammans och man har blivit bästa kompisar under all den tiden. Det är för mig det svåraste. Att mista sin bästa vän, den som alltid har lyssnat när man har gråtit på hans bröst, han som ger kramar, torkar bort tårarna som rinner från kinden och säger "du vet Amanda, det blir bra snart". 

Jag kan inte leva med honom, men jag har jävligt svårt att leva utan honom också. För han är en av mina bästa vänner. Och vänner är alltid svårt att mista. Men som sagt, när jag tänker på allt annat jag har, så blir det så mycket lättare att le, att skratta och må bra igen. Som nu t.e.x, nu ska jag dricka vin i solen med två av mina andra vänner och dom är lika bra dom. Fast bättre.