Jag är chockad över hur saker kan förändras så jädrans snabbt, från att le med allting runt omkring sig till att ramla ihop som en stenmur. Man är i chocktillstånd än och förstår inte riktigt att en så nära, inte finns längre.
Men jag försöker se saker på det vackra sättet, för skulle jag inte göra det skulle jag ha grävt ner mig för länge sen. Det är minnen kvar nu och det är med dom jag ska leva, se tillbaka på och le. Även om det är tungt just nu och även om allting känns så fruktansvärt färglöst och hårt, så måste man helt enkelt se tillbaka på det fina. För det är det enda som finns kvar nu, dom där minnena. Dom där fina fina fina minnena. ♥