Då var man liten.. Och då använde man inte smink. Då var det bästa jag visste att baka Cupcakes, fast jag tyckte dom var äckliga. Men jag hade en fallenhet för att göra skitsnygga såna. Jag älskade att springa, så det gjorde jag väldigt ofta. Sådär äckligt ofta. Jag fick då smala ben, väldigt smala. Sen fick jag jättesmala armar.
Vickan var brunhårig. Jag var blond. Jeansleggins var det bästa jag visste och att ha hippieband runt huvudet var min grej. Jag hade ganska kort hår, men fint. Jag var blyg och osäker på...ja allt? Umgicks med Vickan och Johanna, dag ut och dag in.
Sen hände det någonting, jag började åttan och bytte klass. Vickan var med mig, tack gode gud för det. Jag såg saker på ett annat sätt och kände inget tvång till någonting längre. Började umgås med brudarna jag umgås med idag och de hjälpte mig med mycket. Utan att dom egentligen vet om det, för det har jag aldrig sagt. Men det har dom. Här sitter jag idag och tittar tillbaka. Och ler, ler så jävla mycket över att saker förändrades. För vem hade jag varit idag? Absolut inte den jag är idag, inte den Amanda Carle som ligger i soffan med sin laptop på magen och lyssnar på 'Chasing Car'. Hon hade inte vågat träffa folk, hon hade inte vågat vara sig själv, skratta åt sin sjuka humor eller vågat öppnat sig och ha sina egna åsikter.

Så med andra ord, fan vad jag ska vara glad att jag har dom jag har.