från downtown till toppen

När jag fick höra de där orden, de där orden som skar upp alla mina barndomsminnen och alla mina känslor i tusen bitar. När jag fick höra de orden, ville jag inget hellre än att försvinna bort för ett tag, radera bort alla mina känslor och ibland hela mig. Jag ville vakna upp ur mardrömmen som sved som att hälla ett helt saltkar i ett blodigt sår.
Orden som formade betydelsen, det kommer aldrig bli som vanligt igen.
Nej, när ens föräldrar flyttar isär, skiljer sig, blir det aldrig som vanligt. Men det kan bli minst lika trivsamt och fint ändå, bara man tillåter sig själv att tycka det. Bara man lär sig acceptera det nya. Och det var minst sagt tufft att acceptera det, att se en värld som är helt olikt sin riktiga värld, att bli fin. Det tar tid och det ska ta tid. Det är meningen. Och nu har det gått ett år och jag kan inte se något annat än den värld och vardag jag lever i nu. Den andra finns inte, den är inte möjlig för mig. Och det insåg jag tack vare den tid som har gått och tack vare mig själv, för jag tillät mig själv att vara ledsen och vrålförbannad över allt som hände. För tack vare det, så sitter jag här och är nästan kär i mitt liv precis som det är nu.
Jag älskar min mamma och min pappa obeskrivligt mycket men jag inser nu att jag älskar dom mer som personer, när de är isär.
Och det, lärde jag mig också tack vare tiden. Och mig själv. Livet förändras, ens värld förändras och det är det man måste kunna hantera och leva med. Jag är tusen gånger starkare och tusen gånger gladare nu än jag någonsin hade chansen att vara då.





Kommentarer
Postat av: Olivia, the one and only

Åh amanda vad glad jag blir av att läsa det här! You rock girl! <3

2011-11-01 @ 16:40:28
URL: http://thesimplegirl.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0