Alltså ja, klockan är snart 02.00 och jag är fortfarande hög på all andrenalin. 

Jag har alltså inte fattat någonting, allt började med att jag och mina två kompanjoner skulle ut och dansa loss till fernandoz (?!). Den ena kom hem till mig, vi kollade på Madicken och drack vin. Sen var vi helt plötsligt tvungen att gå till Emma och det var såpass bråttom att jag inte fick dricka klart det jag hade i glaset, eller byta om. Men jag fattade ingenting utan blev som vanligt bara irriterad när allt blir stressat. Tillslut gick jag och Erica till Emma, när jag kommer in är gången fylld med ballonger men rummet är knäpptyst. Så jag fortsätter gå utan en enda tanke på vad som egentligen är på gång att hända, möts av mina fina vänner, som står gömda bakom ett hörn, står med ballonger, tutor och sjunger för mig. 

Att mötas av något sånt här är obeskrivligt, den glädjen och kärlek man känner är ju så jävla sjukt. Just nu vill jag bara springa ett Göteborgsvarv eller få alla att känna exakt samma känsla. Allt var så jäkla planerat, jag fick mina sifferballonger som jag så länge har tjatat om, allt gick i silver (som jag älskar), dom hade dukat upp en buffé med allt som jag älskar, gjort en dessert som är det bästa jag vet samt lurat mig till det här. 

Kan fortsätta skriva allt jag känner tills detta blir en roman, men jag tror bara jag nu har varit med om ett av dom bästa ögonblicken i mitt liv. Så tack helt enkelt.