När den här bilden är tagen ligger jag i en säng som är helt irrelevant för mig nu. Det var dagen efter min student, jag var lycklig och jag visste ingenting hur allting skulle bli. Jag hade ju en bild och någonting annat fanns inte. Jag skulle föralltid vara nöjd med mitt förhållande, jag skulle alltid vara en blond tjej som har fötterna på jorden. Jag skulle bara ha det liv som jag hade då. Där skulle jag va, den bilden hade jag ju målat upp. 

Det är så galet att tänka på hur det faktiskt blev. Hur hela min värld vändes upp och ner och mitt liv bara vände blad. Allt vände verkligen och jag kunde aldrig i min vildaste fantasi förstå att en månad senare, så såg livet helt annorlunda ut. Att jag på den korta tiden hade hunnit bli ensam, hunnit gråta och skrikit och faktiskt hunnit bygga upp mig själv igen och älska det livet. För så blev det, det gick så fort att må bra igen, det gick så fort att klättra. Jag byggde mig en vardag som passade mig precis där jag var precis då. Och jag trivdes igen, mycket bättre än vad jag hade gjort innan. Och det krävdes bara den vändningen, för att jag skulle förstå det. 

Jag tror att vi behöver snabba vändningar ibland, såna som man inte riktigt hänger med på. Man behöver det för att faktiskt inse att det finns något bättre på andra sidan bron. Man behöver inte vara så fruktansvärt rädd hela tiden, vi är för rädda och för trygga. Och vi nöjer oss med att vara just det, trygga. Bara vi har den där tryggheten så är vi nöjda. Jag är så, du är så, generellt sett är vi alla så. Men ibland kommer snabba vändningar, som man själv inte väljer och tillslut så inser man, att fan vad bra det blev. 

Jag har slutat vara rädd och jag har slutat att nöja mig med att vara trygg. Och jag vet, att snart kommer det en snabb vändning som jag själv kommer välja och det kommer jag göra för att jag vet att det kan bli så jäkla mycket bättre på andra sidan bron.