Ett lite djupare
Igår fick jag ännu en gång svar på att jag har världens bästa vänner, som tar emot mig när jag faller. För ibland gör man det, man faller, man bryter ihop. Och det är helt okej att göra det ibland, att visa sig svag och jag kan inte minnas när jag visade mig svag för en annan människa eller för mig själv senast. Och därför får man sig en käftsmäll ibland, bägaren rinner över. Man behöver inte vara superwomen alla dagar i veckan. Det är ju mitt motto varje dag, att vara superwomen men jag måste lära mig att även superwomen har dåliga dagar och det är helt okej. Det är faktiskt helt okej att gråta, det är helt okej att vara ledsen och jag tror vi alla behöver vara det ibland.
Jag har en tendens att alltid vara beroende av att visa mig stark, visa mig oberörd men jag är ju verkligen ingen sån människa. Jag är ingen kall person, men det har blivit lättare för mig att vara kall och oberörd istället för att visa mig ledsen. Men smällen får man ju ta en dag ändå, det finns ju fortfarande kvar i kroppen och då rinner bägaren över, så är det bara. Och jag skrämmer mig själv, när blev jag så rädd? När blev jag så rädd för att ta tag i mina känslor och ta tag i det som egentligen får mig att vara ledsen? Det blir inte lättare av att skjuta upp det, visa sig stark och vara glad.
Jag är världens varmaste människa egentligen, som har fullt med känslor i kroppen, gråter för ingenting och skrattat högst och längst. Jag vill vara den människan, men superwomen har tagit över och hon har bara bestämt sig att det är lättare att vara kall. Inte känna någonting utan bara vara där, helt oberörd.
Så gråt, gråt och skrik. Superwomen har dåliga dagar hon också. Och det är helt jävla okej. Käftsmällar får vi oavsett ibland, för allt är inte ljusrosa och fluffigt hela tiden och det tror jag vi bara måste finna oss i.
Kommentarer
Postat av: olli
<3
Trackback
