vi alla har väl varit där när man hamnar i ett förhållande där man dag efter dag bara tappar mer och mer av sig själv. Man märker det inte under den tiden, utan man håller bara huvudet högt och fortsätter. Man varken lyssnar eller ser det alla andra ser och hör. Man slutar helt enkelt att göra det, för att man vill så jäkla gärna. Man vill ge allt och man är även villig att göra det. Men där, på den vägen, det är då man förlorar sig själv. När man bara ger och aldrig någonsin får någonting tillbaka. Bara rent logiskt tänkande, så är det klart att man tinar bort, när man alltid ger en del av sig själv men det finns aldrig någon som lappar ihop den delen. 

Jag är så jäkla trött på att inte känna mig bra nog. Att alltid känna att jag behöver lägga i en högre växel än vad jag egentligen har orken till. Jag vill aldrig vara med någon mer som trycker ner mig och får mig att bli den värsta av mig själv istället för att lyfta mig och får fram den bästa av just mig själv. 

Och vet ni vad? I såna förhållande där man inte känner sig bra nog, där ska man inte lägga i någon högre växel. För det är inte värt det. För kärlek funkar inte så, kärlek är inte så. Det är ingen kärlek. Och det är precis det som motiverar mig när det är som jobbigast. Att det är lika bra, för det är ändå inte så det ska vara. Och det är där min favoritmening kommer fram i bilden igen. "Man ska inte nöja sig med något annat än det bästa". Nej, man ska verkligen verkligen verkligen inte det. För man är så värd det bästa. Alla dagar, hela året. Även jag. Och även du.