Jag vet inte när jag var såhär nöjd förut. Det känns som jag alltid har någonting som tynger ner mig, något undermedvetet som alltid ligger och gnager, så jag aldrig får bli sådär svävande bland molnen som jag vill vara. Jag är bra på att kasta bort saker som gör mig ledsen och nere, jag skrattar och mår bra ändå. Och jag mår ju bra ändå och jag skrattar ju högt trots det. Men det finns alltid där, något som alltid tynger ner mig. 

Men jag är trött på det där nu. Jag vill vara superlycklig för jag är värd det, för jag har saker som jag verkligen ska vara det över. Jag är helt klar med skolan, jag tar förfan studenten och har en massa roliga saker att se fram emot, jag har en pojkvän som gör allt för mig och som ger mig så extremt mycket kärlek varje dag, vänner som jag börjar grina när jag tänker på och så mig själv då. Jag har mig själv, som jag är väldigt stolt över trots allt. Så jag är nöjd nu. Jag är väldigt lycklig för jag ser det så också.