Jag kom på mig själv förut att jag satt med det största flinet någonsin, av ingen anledning, på tåget och jag såg själv i spegelbilden hur fånig jag såg ut. Vet ni varför? För jag så nöjd. 

Jag är ungefär världens känsligaste människa och tror inte jag kan gå igenom några tråkigheter överhuvudtaget utan att bryta ihop. Och bryter ihop gör jag oftast, men jag blir på cupen väldigt mycket gladare och tryggare med mig själv. Saker löser sig helt enkelt även fast det många gånger inte känns så. Jag lär mig någonting av allting tråkigt som händer, klyscha ja, men sant jaaaaaa. 

Jag har en Olle och en massa med riktiga superbra och ärliga vänner. Så hur skulle jag inte kunna vara nöjd liksom.