Smart och framgångsrika är en av livets regler - "men Gud vad tråkig hon är, pluggar bara hela tiden, går aldrig ut och skrattar med sina vänner. "

Man ska vara glad och sprida energi och glädje runt sig - "men fyfan hon är bara för myyyycket, hon mår nog inte så bra själv." 

Gud säg upp lägenheten, betala dina egna räkningar och ta lite ansvar. - " man är bara ung en gång i livet, så ta vara på det"

Man ska unna sig, man ska ta vara på livet. - " men shit kvinna, vet du hur många kalorier det är i den där potatisgratängen?!" 

Man ska hålla koll på världen utanför, läsa tidningen och kolla på rapport varje kväll på SVT klockan 19.00. - " haha men herregud vad töntig hon är" 

Man ska utbilda sig. - "men tror du att det finns jobb inom det eller? Så ser inte arbetsmarknaden ut.." 

Man ska sova ut och man ska äta nyttigt. - "åh jisses, sover du än din lata unge?! Och varför äter du bara såna töntiga lchf-skitsaker för?"

Såhär ser det ut. Jag blir illamående av allting. Man ska vara allt, man ska ha många bollar i luften, men inte för många för då tror man för mycket om sig själv. Man ska vara kär, men man får inte bli för kär för då har man bundit upp sig för snabbt, gett för mycket av sig själv. Man ska alltid vara allting, men i en lagom mängd. 

Vi måste hitta en balans, en balans som jag inte vet hur man får. En balans som gör mig alldeles förvirrad och spyfärdig. Allting handlar ju om den där nedrans dumma balansen, som kommer göra våra liv bra. Jag bryr mig i ärlighetens namn inte om vad folk pratar om, om folk tycker att jag borde snåla in på kalorieintaget på fredagsmyset, eller att folk tycker att jag borde plugga mindre för jag blir så jävlaaaaaaa tråkig annars. Nu händer iofs inte just det, but still. Såpass stark person är jag, så jag inte bryr mig. Men jag bryr mig om mig själv. Och livet är svårt, det är svårt att få med allting i en lagom mängd. Att vara allting som man ska, i en lagom mängd. 

Jag är kär. Och folk har säkert både en och två och femton åsikter om det. Men jag bryr mig inte om det, jag är ju lycklig.. Men mitt i allt det där, så ska jag vara intelligent, intressant, följa mina egna drömmar, vara en bra vän, en bra dotter, en bra moster, en bra och framgångsrik frisör. Hur är man allt? Hur ska man kunna vara allt och samtidigt göra allt man vill? 

Den där jävla balansen, den verkar vara ett evighetspussel. Som förmodligen kommer få mig spyfärdig både en och två gånger genom livet.