Det är inte många gånger jag skriver något vettigt på den här bloggen, inte för att jag kommer göra det nu heller. Men äh, ni fattar. När jag läste den här texten ovanför blev jag så jäkla ställd bara. Kände igen mig så mycket. Jag vet hur jäkla ont det gjorde, att vara den som blev ensam kvar och helt ärligt så fanns det ingenting som hjälpte just Då, men allting, alla ord från vänner, alla kramar, all omtanke, alla tårar och skrik, allting samlades som i en påse, som jag skulle ha nytta av längre fram. För som sagt, då fanns det ingenting som hjälpte, jag grät varje kväll, jag såg ingenting som kunde få mig att känna mig så trygg som innan, jag såg ingenting av "det blir bättre snart amanda" Det gick inte att se. Men nu ser jag och det har jag gjort ett bra jävla tag. Och det är tack vare den där påsen som jag plockade med mig, den där påsen som jag kunde öppna ibland och bli påmind om hur mycket annat det finns, att jag faktiskt klarar mig, att det faktiskt blir bättre, att jag snart kommer kunna gå vidare, våga träffa andra och våga bli kär igen. 

 

Tack vare påsen med allt det där i, så kan jag idag tänka tillbaka på allt det där för ett år sen och bakåt och vara glad. För då var det mitt allt, då var det mitt liv, men inte nu längre. Nu har jag allt det jag inte hade då och det är jag också jäkligt glad för. Så snälla, fast det inte finns någonting "det blir bättre" just då, så finns det där någonstans, snart. Det är bara suddigt, men blir klarare snart. Lovar.