det var en fin tid det där

 
 
världens känsligaste människa lägger sig i en säng på norrstrand med en kaffekopp bredvid sig, musik i öronen och en turban på huvudet. Och tänker på allting som får henne att le och gråta samtidigt. Jag hatar att vara glad och ledsen samtidigt, jag hatar att inte veta någonting om någonting. Ni hör själva, jag är dum i huvudet och så jävla förvirrad. 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0