jag sitter här i någonting som inte ens är mitt, utan vårt. allting är vårt. allting är du. du är överallt och överallt blir jag påmind om det som just nu håller på att hända.

sömn är du, mat är du, vardagen är du, hem är du, allt är du. jag vet ingenstans där jag kan vara utan att du ska finnas där. har vår blomma dött ut? när hände det isåfall och varför kan jag inte få vara med och försöka få den att leva igen? allting är bara svårt och jag har nog aldrig i mitt liv känt mig såhär fast, hjälplös och tom.

 

snart kommer min missekitt iaf. behöver henne nu.