Jaha nu är vi här igen. Jag vet att ni är fruktansvärt intresserad av just mig, för annars skulle ni inte följa den här bloggen och varför inte skriva om just mig då? Nej precis. 

Jag får ibland en hård och stor klump i magen när jag inte har mina nära vänner nära, ni vet då man inte hörs av, då man inte ses eller liksom inte finns. Jag har några såna fall just nu faktiskt, det gör ont. 

Jag har många bra vänner, bara bra vänner skulle jag säga, annars skulle de inte vara mina vänner. Så dom jag har, de är enbart jävligt bra och de får mig att bli bra och må bra. 

 

Vi är ett salt gäng i torsby, ett gäng som har hållit ihop i många år och vi firar alltid allting tillsammans. Vi hörs inte av så mycket under vardagarna, iallafall inte jag som bor här i karlstad medans de anda träffar varandra dagligen. Men ändå så vet jag att jag har dom där. Och jag vet, att när det är något så är jag lika välkommen som alla andra, trots att jag inte tillbringar min vardag tillsammans med dom. Jag har svårt att se att jag skulle kunna fira någonting ifrån dom. Nyår t.ex. hur ska jag kunna vara ifrån dom när jag har firat in varje år tillsammans med dom? 

Det känns bra att veta vart jag har dom och att jag inte har glidit ifrån dom. För jag behöver dom där, där i torsby. Och jag älskar att vara sådär trygg med dom. 

 

Och så har jag givetvis några såna lite närmare vänner, de som verkligen vet allt om mig och de som jag verkligen vet allt om. Med dom kan jag verkligen vara mig själv, vilket humör jag än är på. Med dom behöver jag aldrig skämmas över vad jag gör, hur jag resonerar, vilka vägar jag tar med mera. De dömmer aldrig. 

Är det någonting jag verkligen uppskattar hos mina vänner är ärlighet. Tycker dom att jag gör fel, så vill jag att de ska säga det och inte bara liksom hålla med och såna fjanterier, trots att de sitter med sin tvärtom åsikt i huvudet. Jag gillar ärlighet och det är bra att höra saker från olika håll. Och bara för att man är nära vänner, så behöver man inte resonera på samma sätt, eller alltid tycka samma. Det är ju våra åsikter och resonemang som ger oss personligheter. 

 

Henrik är också en sån himla bra vän. Jag tror det är därför vi trivs så bra ihop, för att vi är så bra vänner också. Han kan jag vara ärlig mot och han är ärlig mot mig. Vi tycker ofta olika, men det är så himla kul! För då vår vi heta diskussioner om allting och de är ju så himla roliga. Jag vill ofta ha som jag vill, men med honom har jag liksom lärt mig att kompromissa. Och hade jag inte lärt mig det, så hade vi inte kunnat leva som sambos. haha. lovar er. 

Jag vill bara säga med det här, att utan alla mina vänner hade jag aldrig varit den jag är, eller stått där jag står idag. Ännu ett lite klyschigt inlägg, men klyschor brukar innehålla mycke sanning också.