fin

Jag heter Maria Amanda Carle och inte Amanda Maria Carle, nu vet ni det så nu får ni aldrig någonsin säga fel. Igår skulle jag och henrik äta pizza, jag åt en fjärdedel och frågade sedan om en kartong och ta med resten av pizzan hem, som en femåring. Jag är en barnslig person, som gråter ofta till det mesta faktiskt. Filmer, att mitt godis är slut, att se andra gråta, tanken på att folk är ensamma. Allt.

Jag kan aldrig se klart på en film utan att somna efter halva har gått, jag måste liksom somna för annars börja jag få aningar att någonting inte står rätt till med mig. Och det vore inte okej.

Det händer att jag köper en godispåse ifrån willys ibland, men det händer också att jag blir arg på diverse saker, eller ledsen. Då går det alltid ut över den stackars godispåsen från willys, jag sparkar på den och hackar sönder mina favoritgodisar i småbitar och slänger dom sen i papperskorgen. När jag har blivit glad igen ångrar jag mig och hatar mig själv för då vill jag ha mitt älskade godis.

Om jag skulle möta mig själv på stan skulle jag inte tycka om den personen, jag skulle titta konstigt på henne och tycka att hon är ett freak. För jag är ett freak.

Igår fick jag en nötcreme av vickan, jag blev jätteglad och kände en viss nostalgi när jag åt den. Den var ljuvlig, men sen började jag fundera över en sak och frågade henne och henrik: ' har det varit nötter i förut..?'

Säger konstiga saker ofta, men jag ser inget fel i det jag säger fören någon tittar konstigt på mig och frågar vad fan det är jag säger. Som häromdagen så jag sa till henrik såhär: ' alltså mamma hon svarar fan alltid aldrig i telefon hon, fyfaan..'

Jag var väldigt söt när jag var liten jag. Så jag sittter här och funderar på varför jag inte är så söt nu. Alla skulle älska mig.

hejdå



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0