En av de bästa sakerna jag gjorde i Thailand var att strandpromenera. Med bra musik i öronen gick jag med fötterna i vatten och log. En eftermiddag gjorde jag det, en av de få gångerna det småduggade.
'Om du lämnade mig nu' spelades i öronen. Ärligt talat vet jag inte varför, men jag började gråta så fruktansvärt mycket. Kanske för jag kände mig så lycklig eller för att saker jag tänkte på gjorde så ont. Jag grät konstant under promenaden på 5-6 kilometer. Jag insåg hur mycket fint jag har, som jag måste ta hand om. Jag var i, enligt mig världens finaste land med min fina mamma, som jag har så himla roligt med. Och hemma hade jag mycket kärt. Och jag insåg hur jävla glad jag ska vara.

Så man kan säga, att jag aldrig har varit såhär kär i min tillvaro.