jag har en förmåga att förlåta alldeles för lindrigt. Jag är naiv och alldeles för enkel att få att falla tillbaka. Jag tänker bort problemen, smärtan och sorgen och ser istället det fina. Det man har som faktiskt är bra, det som faktiskt funkar och är sådär underbart.
Jag förlåter människor i ord alldeles för lätt. Men i hjärtat, inuti mig så finns smärtan kvar så jävla mycket längre.
Men det syns inte, det märks inte för jag spelar bort den. Jag har lärt mig att leka där, att spela. För jag tänker, alla är värda en andra chans. Men det blir en tredje och en fjärde. Och frågan är om alla är värda det. Vart går då gränsen, vart tar det slut på spelreglerna?
Jag är naiv, och för lätt att få tillbaka. Men smärtan finns kvar bakom leendet. Men jag glömmer bort den, bland allt det fina. För alla är värda en andra chans, tänker jag och går tillbaka.