Jag minns inte första gången vi träffades, för det var 15 år sen. Jag minns inte våra år på dagis, för jag har världens sämsta minne. Jag minns inte första gången vi bråkade för det är totalt oviktigt. Jag minns heller inte alla gånger vi har luggit på golvet och skrattat tills luften försvann i våra lungor, för det finns inte nog höga tal för det.
Det går inte att minnas alla saker vi har gjort, för vi har gått igenom så otroligt jävla mycket tillsammans. Men en sak minns jag och det är att vi varje dag i varandras liv, har gått hand i hand. Vi har gått på dagis tillsammans, vi har gått i samma klass ifrån lekis till nian. Och vi ska nu bägge två ta nästa steg och flytta hemifrån - till samma stad. Vi är så olika vi två, finns inte många likheter utan vi är allvarligt talat varandras motsatser. De sidor vi har lika, kan vi räkna på en hand. En egenskap vi har gemensamt är att vi båda har följt våra drömmar. För hon skulle ända sen dagis sticka in händerna i korövar, ni får ursäkta men det är så jag ser stordjursveterinär-yrket. Och jag skulle bli frisören som startar eget. Och se nu, nu ska jag gå frisörlinjen och hon lillerud.
Vi är dom vi är, varandras motsatser. Och det är det som jag avgudar i våran vänskap. Vi accepterar alla varandras sidor och vi vet alla varandras svagheter. För det spelar ingen roll vilka felsteg eller vägar vi kommer ta i våra liv, så kommer vi alltid hålla varandra i hand. Och det är ju så fint och så overkligt att hon finns kvar i mitt liv efter alla dessa år. Inte många som kan hålla ihop så som vi har gjort.

Jag minns inte första gången vi träffades eller första gången vi bråkade. Men jag vet, att hon är och kommer förbli min bästa vän. Och jag vet, att hon kommer lyckas med att lirka fram kalvar och läka alla djurens sår. För hon är ju så bra, så himla bra. Och den starkaste personen jag känner. Finns ingen som kan stå emot så som hon kan och det finns ingen jag känner mig så stark med.