Jag är inte extremt ordningsam, jag är inte den personen i huset som lagar maten, diskar, eller tvättar. Jag är extremt jävla bortskämd på den fronten. Jag kan om jag vill, men gör det inte speciellt ofta.
Så tanken på att jag om en månad bor 10 mil söderut i mitt eget boende, känns ärligt talat otroligt konstigt. Men jag är inte speciellt rädd eller orolig för att jag inte kommer fixa det. Jag vill detta, jag gillar torsby men som de flesta säkert håller med mig om, så passar jag lite bättre in någon annanstans. Jag vet, att jag kommer växa som person och som medmänniska. Och de praktiska hemsysslorna är ju ingen grej, klart jag kommer fixa att laga mat samt tvätta och stryka. Alla andra kan, så varför skulle inte jag kunna?
Jag är egentligen inte rädd för att bli ensam, för det blir jag inte. Jag är inte ensam och kommer aldrig bli. Jag har kvar mina vänner här, jag har kvar mammi och pappi. De jag vill ha kvar, kommer jag ha kvar. Mer än så är det inte. Och mitt under allt detta, så kommer jag få en massa nya vänner att knyta vänskapsband med.
Det är så det är, jag är så, ursäkta men otroligt jävla förväntansfull så det är inte klokt. Nej jag är inte klok.