Detta ämne har jag skrivit om några gånger förut. Men det finns endel att skriva. Let's start again.
Jag är femton år och 7 månader ungefär. Jag beter mig ibland som om jag vore äldre och ibland är jag som fem år. Jag gillar att vara dryg mot folk och jag älskar att prata. Kanske inte med folk jag inte känner, men jag har väldigt lätt att öppna mig och släppa människor in mot mig.
Jag får jätteofta sendrag i foten och jag skriker lika mycket varje gång och får totalpanik.
Egentligen är jag mörkhårig men jag känner mig väldigt ful när jag är mörk, så därför måste jag inom bli blond. Kanske låter jättefjantigt men håret för mig, är faktiskt väldigt väldigt viktigt.
Jag älskar barnfilmer, eller nej bara Astrid Lindgren filmer och julkalendrar, det är ungefär det bästa jag vet. Så det tittar jag på jätteofta.
Som i princip alla andra ungdomar och vanliga människor så förändras jag. För varje dag tror jag att jag förändras, jag växer varje dag som person. Jag blir allt mer självständig och skäms inte för att göra bort mig eller bjuda på mig själv. Utan ser det mest som roligt.
Vad har jag för roll i klassen då? Nja, jag vet inte. Jag är inte klassens underbarn, jag är inte plugghästen, inte sportnörden, inte skolkaren, inte pajasen, inte megafjortisen eller inte bonden. Någon i klassen kallar mig för wannabe storstadstjejen. Tydligen ger min pälsmössa och kaffetermos den känslan. Så okej, den rollen har jag.
Jag är inte jätteduktig på någon lagsport, har aldrig intresserat mig så värst mycket. Utan jag ser mig själv som den som är mittemellan allt och försöker så gott jag kan. Och skrattar mest bort det hela.
Om någon månad ska jag skämma ut mig på Innebandyturneringen Vargnatta. Det ska bli jättekul.