love it's all




För exakt två månader var jag påväg hem från Stockholm. Jag hade haft tre dagar i huvudstaden full med saker som jag älskar, jag var glad, så otroligt glad, jag var förväntansfull och hade fjärilar i magen.
Jag kände mig stolt, jag kände mig redo för att ta nästa steg, jag kände mig så jävla pirrig.
På tre sekunder förvandlades det och pang så försvann precis allt! Allt. Det gjorde så fruktansvärt ont att läsa dedär orden, jag vågade liksom inte tro på dom. Jag läste om dom, flera gånger.
Sen förstod jag, sen förstod jag liksom att jag inte dög längre, jag var inte nog bra. Då gjorde det ännu ondare, det var som en kniv stack mig. Sen byggde jag upp en mur runt omkring mig, det var inte mig det var fel på, det var han. Men sen förstördes muren, revs ner och då var det mig det var fel på igen.
Jag har aldrig varit med om något som gjorde så jävla ont, det var inte som något annat i kärleksväg. Jag hade ju varit världens gladaste i två månader och helt plötsligt fanns ingenting. Alla kommer någongång utsättas för denna känsla, att va den som blir lämnad. Man går alltid runt med en liten gnutta hopp om att det ska bli bra, att man ska få ett meddelande på mobilen med hans namn, där det står att han vill ha mig tillbaka. Fast ändå, så vet man att det inte kommer hända. Men man kan liksom inte göra något åt känslor, det finns inga möjligheter, det går inte.
Alltid när jag blir sårad av någon händer någonting i mig, besvikelsen, sorgen förvandlas till hat. Eller, jag låtsas iaf att jag hatar honom. Jag låtsas vara arg på honom och det är så fel. Men, jag gör det ändå. Vill knappt hälsa, vill inte se på honom, det går bara inte! Fast jag vet själv att jag blir så bara för att visa att jag har gått vidare och för att visa att jag har ont..
Det gör faktiskt väldigt ont att se andra gå igenom detta också, man vill säga att det kommer bli bra, för det kommer det liksom. Men när man själv sitter där, vill man inte höra att det kommer bli bra, för det känns inte så då. Ingenting kommer bli bra, ingenting är roligt längre och ingenting kan få mig att bli som jag var innan. Det känns som hur mycket choklad man än äter och hur mycket man än gråter så kommer det aldrig bli bra. Aldrig.
Fast, det blir ju bra tillslut. Och kärlek är ju så att när det är bra, så är det så sjukt bra. Man går runt med fjärilar i magen, man älskar livet och man är lyckligaste i världen. Ingenting slår den känslan, det är dom fina stunderna man får försöka minnas och tänka tillbaka på.

För kärlek är fint, ibland.

Kommentarer
Postat av: nooorlingen

Amanda vännen! Ja, känner också (som sagt), igen mig i denna text. :( usch. det är inte kul. men du ska veta att jag finns alltid för dig, och Amanda, DU ÄR PERFEKT! puss <3

2010-04-14 @ 21:58:21
URL: http://aepplepaj.blogg.se/
Postat av: Olivia, the one and only

Bra att du insett att det är honom det är fel på och inte på dig. Vi brudar måste stå upp för varandra, hålla ihop. Jag hoppas att du vet att jag alltid finns här för dig. <3

2010-04-15 @ 15:01:23
URL: http://thesimplegirl.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0