Jag har haft en fin fredag. Har haft en fika med Fijah, Emms och Olden på 2,5 h. Wienerpersonalen kunde inte ha tyckt något annat än konstigt om oss. Men, fikan var oerhört välbehövlig och jag är glad att jag har så fina kompisar som jag faktiskt har.
Och nu sitter jag och tänker på hur viktigt vänskap är, hur otroligt mycket det betyder. Om man behöver en spark i baken, då ger dom den, de pushar på och de gör det med kärlek. De vill alltid ens bästa, även om man har betett sig fel så finns de alltid på ens sida. Och det är det som är det fina med vänskap.
Man vet verkligen vilka som är de äkta vännerna, - de äkta, de finns alltid där, man märker så väl när man sitter och pratar, hur de pratar och hur de lyssnar, hur de tittar på en. Känslan i luften mellan varandra bevisar även hur stark vänskapen är.
Jag märker så väl, vilka jag kan lita på och säga allt till och vilka jag inte vågar eller vill säga någonting alls till.
Jag har en stark barndomsvän och hon kommer alltid vara min bästis, som det så fint kallas. Jag vet att jag alltid har henne och det är så otroligt att vi har hängt ihop i 13,5 år. Och vi har alltid, alltid varit bästisar.
Men, jag har på kort tid hittat många vänner och även de vännerna betyder så grymt mycket, trots att vi endast har varit kompisar i lite över ett år. Jag hittade snabbt till de tjejerna, vi har byggt upp en vänskap som betyder guld.
Och jag vill och hoppas att de känner samma för mig.
Jag vet inte vad jag skulle göra om inte vänskap och kärlek fanns? Skulle jag gå runt och behålla alla känslor, alla komplimanger och all kärlek inne i mig? Skulle jag låta det ligga och gro i min kropp? Nej, jag vet ärligt talat inte vad jag skulle göra. Bara en fin kommentar kan betyda så mycket.
Men det finns ju även de som är ensamma, de som får ha känslorna i kroppen och de som har kärlek i kroppen som bara vill komma ut. De behöver någon, någon de kan lita på, någon som bryr sig om dom. Det gör så oerhört ont i mig, när jag ser någon sitta ensam eller det räcker att någon går ensam så tycker jag synd om den. Jag tycker synd om alla som är ensamma, jag vet att det egentligen är fel. Men jag vet så väl hur ont det gör att vara ensam, eller det räcker att bara känna sig ensam. Man kanske egentligen inte är ensam, men man får känslan att man är ensam. Just då, ska en vän finnas. Då allt känns jobbigt och tungt då allt känns meningslöst och korkat. Alla borde ha minst en vän. Ett hej, kan räcka. Ett hej, kan göra att man känner att någon bryr sig, det kan inte vara så svårt att säga hej?
Det jag ville säga med denna ovanligt långa text, var att - Ta vara på dina vänner och tiden med dina vänner, ge dom komplimager och tänk efter hur mycket de egentligen betyder. De är guld värda. Så är det bara. Punkt.